Mr.BigBoss.blogg.se

Ja...ni som följt oss under vår resa med Boss vet ju redan en hel del om oss och vårt liv tillsammans med denna glada, underbara prick:) som gav oss så mycket kärlek, bus och glädje. För vissa av er så har er resa med oss just börjat och det i kampen om en frisk RR ras och kampen mot LDH och oseriösa uppfödare. Oavsett vilket så är vi enormt tacksamma för att just du tar dig tid att förstå vad som håller på att hända och vad som faktiskt hände med vår älskade Boss!

Vi hade sedan en lång tid tillbaka läst på om denna underbara ras RR, jag hade sedan tidigare bara erfarenhet av Boxrar och nu skulle vi slå oss in på en ny ras. Både kul, spännande och lite pirrigt! Vi valde med omsorg bland de olika kennlar som fanns ute i cybervärlden. Vi kunde konstatera åter igen att vi bodde långt bort från de flesta. Efter mycket efterforskning , besök hos tiken Märtas kennel, samt hos hanen Ross ägare, träff med både ägare, hundar och valpar så kände vi oss säkrare än någonsin.. allt verkade toppen och alla gav ett ÄRLIGT intryck. Då vi båda är poliser till yrket så kan jag lova att analyserna ovh frågorna var många. Inte alltid för svarets skull, då vi många gånger redan satt på svaret utan för att se om svaret blev vad vi hoppades på....ja man har ju lärt sig en del genom åren som blårock:). Vi bestämde oss och Karin och Pierre Becker som har underbara Märta släppte efter lite analyserande från kära Märtans sida in oss med både hull och hår;). Vi fick den härliga upplevelsen som många bara drömmer om, det vill säga att vara med från början.

Vi fick ta del av allt från parningen med vackra Ross som gick lysande och se hur Märtan blev större och större. Den 15 september 2013 var det dax, tik efter tik dök upp och vi satt i soffan och höll tummarna. Fick på en bild se ett blått snöre och skrev direkt till Karin om det var en hane som sett världen för första gången och tänk det var det....vår BOSS hade äntligen sett ljuset. Nu var det endast lite sinus kollar kvar sedan var ju allt bra. Bosse klarade även detta och var född med en underbar ridge:))) Vi kunde inte vara lyckligare!!!Han var stilig, ståtlig och ja alldeles underbar.

 

Om tiden stått stilla till och från innan under resans gång så måste jag erkänna att nu gick den i snigelfart!!! När vår Boss passerat 8 veckor så stod vi på gårdsplanen utanför Brogården i Alunda redo att hämta vår älskade kille...Han var så fin. Resan hem gick bättre än förväntan, han sov nästan hela resan och fick sig ett härligt men kallt uppvaknande då vi klev ur bilen i Luleå för att slå en drill....det var vitt och kallt på marken inte en massa roliga löv som på brogården.....Han var så nyfiken!  

Väl på hemma plan så utvecklades Boss till precis den härliga individ som vi hoppats på och han mötte alltid alla med glädje och ja en del hopp var det väl också och självklart en hel drös med pussar:))).

I utställningsringen så gjorde han ett enormt intryck första gången, med HP och ett super fint utlåtande. Han var då dryga 5 månader och vi var så stolta och han var  enormt TRÖTT.

Som 7 månaders blev första kommentaren då vi entrade ringen " Åh, vilken kille honom ser jag med glädje fram emot att följa i framtiden". Denna gång fick han HP och blev BIR och BISS 4:a. Gissa om han sträckte på sig i ringen....ja han älskade att visa upp sig. På något underligt sätt så kändes det som att han visste vad han skulle göra trots sin ringa ålder...ja vilken individ.. som Pierre myntade "He is one of the kind". Vi hade precis anmält honom till utställning i Piteå och även Sundsvall där vi äntligen skulle få se vad han gick för i lite större sammanhang samt träffa flera underbara RR människor som vi fått kontkat med under vår tid som RR ägare.

I denna veva så började vår underbar kille att skvätta lite här och där, nosa på massor av ställen utan att få nog och även visa andra hanar i området, att detta är min GATA,,,,ja inte ska man ju se om sin tomt då man kan välja hela gatan:))) sådan var vår härliga Bosse...Men tikarna bjöd han med glädje in med ett varmt och snabbt viftande på svansen. Vi förstod att det snart skulle vara dags för könsmognadsfasen om den inte redan var i full gång:/. Han började att kinka med maten. Han som alltid glufsade i sig allt som serverades och som alltid satt i givakt och väntade på att man skulle säga orden varså god för att sedan blöta ner sin strumpa i dregelpölen på golvet som man glömt bort:/ BLÖTT blev det men va fan gjorde det!!! Boss strulande med maten började med att han lämnade en matsked, för att sedan lämna mer och mer. Mellan varven så åt han upp allt...detta gjorde oss konfunderade. Vi bestämde oss för att ta kontakt med Johanna Som ägde Boss pappa Ross. Vi tänkte att hon med sin erfarenhet kan säkert ge oss både stöd och tips. Innan hade vi ju redan hunnit med att plöja igenom det mesta på nätet och hade ju en hel del tankar på att det hade med könsmognaden och göra då han förmodligen mest tänkte på kvinnor så som tonåringarna gör. Johanna svarade att det var "Könsmognadstrams". I efterhand så vet jag att de valpar som hon fött upp i Me Monika kullen, dött strax innan Boss och i samma sjukdom som Boss. De hade också börjat "tjafsa" med maten till sin böjan. Johanna valde att inte yppa ett ord om denna sjukdom eller att de dött, vilket hon fortfarande inte gjort. Nå väl, det är hennes huvudbry!!!

Boss var fortfarande den glada killen som alla älskade enormt! Han fortsatte att vara glad, sprallig, lekfull och rolig. Just där och då vet jag att jag kände,,,,phu då var det som vi trodde. Jag kontaktade Karin som i sin tur valde att berätta att dödsfallen i Me Monika kullen inträffat och att de hundarnas sjukdom börjat på samma sätt som hos Boss. Tackvare dig Karin så var vi nog på banan även om vi inte då hade koll på det!(I bakhuvudet fanns detta med trots allt!)

Boss fortsatte att äta dåligt, så vi gick över till att blanda i lite andra gosaker så som korv, köttbullar ja till och med leverpastej. Bosse som var ett matvrak åt första målet med den nya goda maten för att sedan åter igen lämna. Vi blev så oroliga så vi valde att börja handmata Boss vilket vi läst om att man kan göra samt, rätt eller fel. Ja inte vet vi men det kändes iaf. bättre just då. Boss åt ju i bland och i bland inte och så fortsatte det.

Vid ett tillfälle så spydde han i bilen och det var inte lite...men vi trodde att det kunde vara för att han åkte bil och att han precis ätit innan...men nu vet vi att sjukdomen som blev hans slut redan hade startat... Han spydde en gång då och sedan inte något mer förän efter en vecka. Då spydde han igen och då kom allt som han just ätit upp. ca två veckor efter detta så började vi se att vår kille, tappade muskler runt bringan, nacken och längs ryggen..Vilket inte var så konstigt då han inte alls åt som tidigare.. Vi märkte att han inte orkade hänga med och busa på samma sätt som tidigare, den glada killen var mer dämpad och sov nu enormt mycket...Vi pratade mycket med Karin i telefonen. Söndagen innan vi åkte in till djursjukhuset så upplevde jag att hans mage kändes lite annorlunda...svårt att ta på hur men en känsla av att den var upprymd. Jag och Daniel pratade en del om detta och vi kom fram till att det förmodligen var för att han inte ätit på ett tag. Som ni förstår så försökte vi ser orsaker till allt som hände... Onsdagen kom och då kände vi båda att hans mage ändrat utseende åh de grövsta.

Vi fick en akuttid på djursjukhuset i Boden. Väl där så ville de omgåden röntga Boss. Han var nu 8 måndader och hade endast någon dag tills hans skulle bli 9. Han var som en ängel på röntgen, han låg still så att bilden kunde tas...den sa INGENTING annat än att man inte kunde se hans organ då han var så vätskefylld i buken. Veterinären sa att vi skulle remiteras till Djursjukhuset i Gammelstad omgående då han behövde undersökas mer med andra apparater som man inte hade i Boden. Vi åkte i ilfart till Gammelstan. Väl där så gjorde de allt som man kunde och vi som alltid gillar att vara pålästa var som vanligt uppdaterade om vad som skulle kunna göras och så här i efter hand kan jag inte annat säga än att de gjorde by the book. De lämnade inget åt slumpen.

Boss fick börja med att lämna blodprov och vi sa att vi ville att de skulle göra den största där man kunde se allt, vilket de gjorde. Boss undersöktes sedan med ultraljud där man kollade så han inte hade vätska i ena hjärtkammaren vilket kan ge samma symtom..nämligen att man får vätskefylld buk. Ingen vätska i hjärtat, man gick vidare och kollade på övriga organ som såg normala ut i storlek. Vetrinären sa att "levern ser annorlunda ut, den är ljusare än normalt" men det kunde bero på att apparaten hade mer vätska att tränga igenom än det var normalt. Man tog urinprov, vilket var en lätt match för Boss som redan både kissade och bajsade på kommando. För er som inte har det kan jag bara säga att det är "underbart" att hundar gör det...vem har inte stått ute i både regn, rusk, stressat hem på en lunch för att hunden ska lukta och inte kissa och bajsa som man vill. Jätte bra vid tex. utställningar då man inte vill att de kröker rygg i ringen...Nå väl det var en parentes! Boss gick ut med oss i familjen och hips vips var rören fyllda, urinproverna var toppen och inget protein i urinen.

Boss magvätska tog man ut och kontrollerade och det visade sig vara endast kroppsegen vätska, inga proteiner eller annat i det. vetirinärerna såg förundrat på denna 8 månaders valp som vägdes in som 45 kilo muskler,,,,och var så IMPONERADE över hur han behöll lugnet och hans uppvisande av total trygghet. ja både, husse, matte och lill matte Agnes var ju med så vad skulle kunna hända.....Ja, så var vår underbara kille!!!! Han var the big boss! Han rakades, blev stucken både på benen, i magen, vänd hit och dit, ultraljudad och röntgad och han var så lugn..Han tittade upp med sina bruna ögon på mig och Daniel för att sedan lägga ner sitt huvud i min hand, vi gjorde det tillsammans och VI var ett med honom....det visste han!!

Veterinären kom in till oss och meddelade att man sett att Boss levervärden var "något" förhöjda men han poängterade att det absolut inte rörde sig om någon "kraschade lever. Vi andades ut lite men både jag och Daniel, speciellt Daniel har en enorm magkänsla som alltid visar rätt...han var mycket bekymrad!!

Veterinären ville ta leverbiopsier från vår Boss, vilket vi absolut gick med på...vår kille skulle ju bli frisk. Något annat fanns inte för oss! Boss var ju vårt barn, då vi inte skulle ha något mer mänskligt...så vår son skulle bli frisk kosta vad det kosta ville!!! Pengar var inget som vi överhuvudtaget tänkte på!!! Tyvärr har det i efterhand visat sig att det är det vissa alltid tänker på....vilket är en skam för rasen då den är så mycket mer än pengar.

Dagen var inne då vi skulle till operationen och vi fick en lustig känsla av att Boss ville till sjukhuset. Veterinären som hämtade upp Boss i receptionen kom i gröna operationskläder och i foppatofflor. Han bytte halsband och koppel på vår lilla kille och när jag fick tillbaka kopplet och halsbandet fylldes jag av en enorm tomhet och rädslan av att åka ifrån honom och aldrig få se honom igen kom krypandes... Vi stod pall för trycket och visade vår kille övertygelsen om att vi skulle ses snart igen.. Vi vände oss om då veterinären gick iväg med vår älskade son....men det varade inte länge....förens vi hörde "Oooooaaaahhhhhaa!" Yes, that´s our boy"...Boss drog nämligen med glädje iväg med veterinären på bakhasorna i sina glansiga foppatofflor med sin fulla kraft från sina underbara 45 kilo. Han gav nog av det sista krutet han hade kan vi i efterhand konstatera. Boss hade ju också bestämt sig för att bli frisk:))) Vi skulle få komma och hämta hem honom på eftermiddagen.

Tiden gick om ännu saktare än jag någon sin tidigare upplevt....på em. bestämde vi oss för att ringa och kolla hur det gått. De hade fått in ett akutfall mellan och varit tvungna att prioritera det...så väntan var inte över. Jag blev uppringd då de höll på att operera honom och fick frågan om man fick öppna honom helt om det skulle behövas...vilket de självklart skulle få.

Oron spred sig och tårarna fyllde åter våra ögon med vätska.... De ringde och sa att operationen gått bra men att de funderade på om han skulle få stanna över natten då han inte ätit så mycket..det var ett av de lättaste besluten att ta. Ja självklart skulle han vara kvar där han kunde få hjälp om han behövde... Veterinären sa ochså att hans lever var totalförändrad och att den såg annorlunda ut, övriga organ såg normala ut. Jag frågade rakt ut om det var "kört" för vår Boss...Nej, svarade han i andra änden och det kändes hoppfullt. Han kan ha en inflammation eller parasiter, en sjukdom som går att bota men det kan också vara en som inte går att bota. Han gav oss ett hopp och ljus i mörkret men innerst inne så visste vi nog men det var svårt att inse där och då... De ville behålla honom ytterligare ett dygn och vi skulle bli uppringda direkt efter ronden vid 10 tiden. Morgonen där på så ringde telefonen klockan 9, och jag insåg att de inte hunnit med någon rond....detta var nog inte så bra...

Kvinnan talade om att Boss var försämrad. Hon frågade hur vi tänkte.Vad svarar man på det??? Han skulle ju komma hem som frisk!!! Ja, det kunde ju vara parasiter eller en inflammation hör jag mig själv svara... hon förklarade då för mig att de värden som på Boss var jätte bra då skulle sett annorlunda ut om de skulle varit dessa orsaker. Där och då beslutade jag och Daniel oss för att vår älskade son skulle få somna ifrån oss i vår familjs närvaro. Vi satte oss i bilen och samlade ihop alla våra älskade barn Ebba, Agnes och Pontus. Vi gav oss iväg till vår Boss.

Kvinnan hämtade vår kille som blev överlycklig av att se oss....han skuttade fram och pussade var och en i familjen, viftade på svansen, tittade med sina djupa bruna ögon på oss alla och de sa ÄNTLIGEN KOM NI<3<3<3, efter ett par minuter så orkade han inte mer....han vandrade omkring mellan oss i familjen och ställde sig sedan med sin nos i ett av rummets hörn och lade nosen mitt i vinkeln. Han tittade på mig och Daniel med blicken som sa "jag vill inte lämna er redan..jag älskar er".

Boss blev inte 9 månader utan somnade in i familjens famn. Den vackraste av dem alla finns med oss i våra minnen och väntar på andra sidan. vi saknar honom enormt mycket och tänker på dig Bosse. Du kommer alltid att finnas med i vår familj, hjärtan och i våra tankar. Vi älskar dig!!!

Det värsta är att denna fruktansvärda sjukdom "Lobulär Dissikerande Hepatit" kan ingen överleva och oseriösa uppfödare fortsätter att avla fram den. Hjälp oss i kampen att bevara en frisk RR ras. Vi kämpar för Boss och för alla andra RR ar där ute och de som i framtiden kommer. Vi lovade Boss att gå till botten med detta och det kommer vi att hålla. Vi KOMMER att vinna denna kamp!!!!

Ett enormt tack till er alla som har stöttat oss på vägen men det största tacket går till Karin och Pierre Becker med familj som stöttat och hjälpt oss genom allt. Vänner som ni växer inte på träd!! Tack för att ni finns för oss och Bosse<3

Nu väntar vi på att få hem våran underbara kille,dock som aska i en vit urna med graveringen "Bosse, 20130915-20140514, Sov gott". Den urnan ska vi ha på ett speciellt ställe i huset där vi även kommer att hedra våran kille med en stor tavla med hans kraftfulla och varma personlighet.

Du kommer alltid att finnas i vårat hjärta och tankar.

Sov gott Bosse.

Kramar Matte och Husse med barnen.